Escape baby
Just nu kantas vardagen av bråk mellan killarna nästan dygnet runt, en matvägrande 6åring som inte äter mer än luft. Att man dessutom har en 1½ åring som är mer vild än tam tar slut på de sista krafterna. Hon är överallt - Jag skojar inte när jag säger överallt. Jag har aldrig varit med om maken till unge som är överallt. På bordet, i fönstren, på köks och diskbänken, tvbäken, listan kan göras lång. Det kastas mat, det kastas leksaker, det är fan saker överallt, och skrik. Nu lägger jag fram de mest negativa sakerna jag kan, men jag hoppas att ni förstår att även vi kan ha våra helt underbart mysiga stunder där alla är nöjda och glada :) Det jag vill få fram är att livet som en trebarnsfamilj inte alltid är en dans på rosor, sådär rosenrött och fluffigt som det ibland framstår med alla mysiga bilder.
Men vaför i hela friden längtar man efter ännu en bebis när man har det som man har det redan?
Känner mig helt på det klara nöjd med de barnen vi redan har, men så kommer den där längtan efter den fina bebismagen, efter den vidriga men ack så underbara förlossingen. Den första tiden men amning som bara krånglar och en liten skrikande bebis som inte blir nöjd. Mjölkstockning och spyor.
Att jag dessutom mår som en spya hela jag under 9 månader är tydligen helt bortglömt när man kommer på dessa bebistankar.
Jag antar att jag inte är ensam om dessa tankar, och när jag i helgen köpte senaste numret av Mama (jag som aldrig köper tidningar kände väll på mig att det var något läsvärt denna gången) fann jag en artikel om den lilla babyn kallad "escape baby". Är det verkligen så det är? Man går automatiskt i dessa tankar när man har det stressigt i vardagen. Mammaledig igen, att få gå hemma i ett helt år utan att jobba. Slippa vardagsstressen med jobb och dagishämtning/lämning.
Men vad händer när bebisbubblan smäller. När den lilla underbara babyn är ett år helt plötsligt och vardagen med jobb och en 1 åring som är både högt och lågt är tillbaka igen. Dessutom är man en till i faniljen som ska hämtas och lämnas - ännu mera påfrestningar och tålamod, och ännu en liten vilja att tampas med. Vem skulle så inte än en gång längta efter en liten "escape baby" att fly jobb-vardagen med?. Hur skulle det sluta om dessa tankarna aldrig tog slut? Man skulle ju sitta här med 15-20 ungar.
För jag ska erkänna att jag är enormt jäkla bebis sugen :)
haha. jag känner redan sådär. och min bebis är SJU veckor ;)
härligt att ha dig tillbaks i bloggvärlden! hoppas du är här för att stanna :)
KRAM!
Det låter som Leo det, ett galet barn!! ;) Det är så otroligt tufft och jobbigt i perioder, men längtan efter ett till finns här med. Vi vill ha 3, men inte än och absolut inte lika tätt som mellan Moa och Leo (1,5 år).
Ja,3 räcker! Känner mig helt nöjd! Ska bli underbart att få följa dessa man har.Finns väl inge hinder att skaffa fler....(kanske vardagen blir lättare om man skaffar sladdisar istället för att bara ha 2-3 år emellan??)
Ja nu är det verkligen inte långt kvar! Kul att du är tillbaka men jag förstår dig, ibland behöver man en paus!
Jag tror att man aldrig kommer sluta vara bebisugen. Livsfarligt ju =) 3 mån efter förra graviditeten så var jag sugen igen! Galet med tanke på att jag nu känner att jag inte vill vara gravid med, någonsin! Men man glömmer ju..som tur är! =)
Åh vad det stämmer bra!!! Läskigt att det är så och jag undrar om alla mammor känner så eller om det bara är några få?! Kommer man någonsin känna sig nöjd?!
Jätte kul att du är tillbaka :) själv hinner jag inte med bloggen alls, för mycket annat som går före just nu!
Kram
men dom är ju sååå underbart söta !!
Jag känner ofta att jag verkar vara typ den "enda" som inte drabbas av det där bebis suget. Viggo fyller 3 på fredag och jag är inte det minsta sugen på ett busfrö till - trots att jag hade världens enklaste graviditet och förlossning ?!
Men va kul, den 13 ska ju vi dit oxå - Vi kanske ses :)
Kram
Jag är också jätte sugen! Fast jag är säker på att det inte är en escape-baby :) Vi har alltid vetat att vi vill ha 3 barn och när de större är 5 och 3,5 känns som ett bra tillfälle för en liten till. Jag tror att jag kommer att känna mej nöjd med tre stycken men jag jag är inte helt säker. Det kan hända att jag längtar efter en fyra i framtiden så det känns bra att jag började i tid så jag hinner fundera på det i många år till....
Jag har en, å jag kan ärligt säga att den första tiden då dom bara sover,äter å bajsar var inte så rolig. Tyckte de va underbarast när man såg framstegen, första leendet,krypa,om dom nu gör de, sitta,stå gå, ja du förstår:) Min är 2 år å visst vill vi ha syskon, men samtidigt, de kommer ju vara en till, de kommer inte vara Vår första, den första är alltid den första. Å så hur han kommer att reagera, sånt vet man inte, kanske bra att inte veta. Hur var de att gå från en till två barn? Kram
Hihi, kan inte låta bli att le lite av din text. Jag känner så väl igen mig, fastän vi "bara" har två. Men även det kan vara nog. Men ändå så kommer den krypande, längtan efter att få bli sådär vacker som man bara kan vara när man är gravid och sedan få snosa bebisdoft. Allt det negativa med ovanstående är som bortblåst.... ;)
Jaha :) vad olika folk kan tycka, många säger att de är när man har tre som de inte är nån skillnad för man har ju redan två då å trean får bara hänga med. Men jag har tänkt att tre är ju mycket:) att de borde vara mer att göra med tre än två hihi:)
