Idag börjar mitt sunda liv. IGEN! Jag är så knäpp. När jag känner att jag är någonsånär nöjd med mig själv så ballar det ur, jag tappar motivationen och börjar äta skit igen. Och resultatet av det är ju såklart att man lägger på sig igen.
Allt började efter att jag fick barn. Innan de kom så kunde jag äta hur mycket och vad jag ville. Jag kunde käka pizza och godis 7 dagar i veckan utan att gå upp 1 kg. Annat ä det nu. Det känns som man knappt kan kolla åt pizzan, chokladkakan, eller muffinsen utan att gå upp ett par kg.
Igår när jag knappt fick på mig mina nytvättade favvo jeans så sjönk självförtroendet avsevärt. Det är då man inser fakta. -Jag måste ta tag i detta nu!-
Tror problemet inte ligger i att jag äter för mycket. Utan att jag äter för lite.
På morgonen så äter jag vitt bröd med smör och ost, och gärna ett gals oboy. Låter väll sunt? nej.
Sen äter jag i princip ingenting på hela dagen. ev nån mer smörgås. Sen på kvällen vräker jag i mig nått tillsammans med Tobbe.
Jag ger ju Oscar mat, så hur svårt är det att äta själv samtidigt? Men jag har ingen som helst matlust. Vad gör man då?

Nu har jag tagit en nutrilettshake på morgonen. Och eftersom jag helt enkelt inte har någon matlust på dagarna så får jag väll leva på shake under dagen oxå. Det måste ju vara bättre än att inte äta någonting alls?
Det kväljer mig bara jag tänker på mat.
Sen på kvällen så äter jag som vanligt med Tobbe. Och låter bli det där förbannade beroendeframkallande godiset.

Jag vet inte varför jag inte kan äta på dagarna. När jag är med familjen så kan jag äta. När jag är i sällskap så kan jag äta. Uppe vid mamma och pappa äter jag jämt mat på dagen. Tillomed mellanmål.
Varför äter jag inte när jag är själv? Själv är jag inte heller ju... jag har ju barnen här.
Jag är SKUM! Men kan inte hjälpa det.

Nu ska jag iallafall komma i mina jeans igen, utan tvång!