De 2 senaste inläggen var tidsinställda. Ni kan inte i er fantasi föreställa er vilket drama som egentligen utspelade sig på Kvarnvägen i Gemla.

Klockan var strax före kl 17.
William hade sovit. Hade just hämtat honom. Kände att han var lite varm och tänkte ge honom alvedon. Men ville att han skulle vakna till lite först, så jag satte mig i fotöljen framför tvn med honom. Vi satt och pratade och tittade på tvn.

Rätt som det var stelnade William till. Jag trodde han blev rädd. Men han vart stelare.. tog upp honom och pratade med honom, men han slutade inte. Han var stel som en pinne och ögonen vände sig uppåt och bakåt i huvudet på honom. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde här. Har ett svagt minne av att jag skakade honom och bara skrek "WILLIAM!! WILLIAM!!!"
Bengt-Olof (svärfar) tog honom och sprang ut i köket. Jag sprang efter jag bara skerk allt jag hade.. "WILLIAM!!!"
B-O  la ner honom på mattan mitt i köket. William var fortfarande helt stel och okontaktbar med ögonen helt bakåtvända. Det kom slem ur munnen och William började bli blå. (här under tiden ringer Tobbe 112)
William slutar andas och blir mer och mer blå. Jag skriker allt jag har "WILLIAM!!! HAN DÖR!! HAN DÖR!!!"
Allt är helt uppochner! Jag mins allt bara i ren panik som ett töcken. Allt jag bara tänker hela tiden är att NU DÖR MITT BARN!

Någonstans här kommer Lena (svärmor) och Oscar in. De har varit vid affären.
Jag skriker att hon måste ta Oscar här ifrån. Jag vill inte att han ska se när jag är så chockad och förstörd.
Jag tror vi ger William hjärt och lung räddning ett tag.. Han börjar andas oregelbundet.
Vi lägger honom i sidoläge. Han andas. Dregglet rinner och William stänger ögonen. Han sover.
Tårarna sprutar om mig och jag skakar i hela kroppen.
Allt jag lyssnar efter är Williams andetag och sirenerna från ambulansen som är påväg. Hör inget annat.
Jag ropar på Oscar och Lena. Oscar undrar varför mamma är ledssen. Berättar att William är lite sjuk och att ambulansen ska komma.
Äntligen, efter en tid som känns som et timma hör jag ambulansens tutande på håll. ÄNTLIGEN!
Kommer 2 ambulanser. De kontrollerar febern och syresättningen i blodet. William kvicknar till i 2 sekunder och letar reda på mig. Tar upp honom och han fallar bort i sömn igen.. Hans armar börjar rycka lite och ambulanspersonalen börjar leta efter ett kärl att sätta en infart i. William blir ledsen av att de sticker honom i armen.
Äntligen! Mitt barn skriker!
De får inte in någon infart och ger upp då ryckningarna i armarna slutar.

Vi får åka med in till sjukhuset. Tobbe åker efter i bilen.
William är utmattad och sover på min mage.
Vi får komma in på barnakuten. Han har 38 grades feber.


William sover och sover medans vi väntar på läkaren.
Han undersöks och prover tas på honom.

Antagligen har han fått en feberkramp.
Allt efter som timmarna går så piggnar han till. Mamman är glad. Mitt barn! Mitt barn!! Han lever! Han börjar bli sig själv!
Vi får lite fika.
Vi får kramplösande medicin med oss hem om det skulle hända igen.

Jag greps av panik. Jag visste ingenting. Jag bra skrk och skrek. Tåratna sprutade. Jag skakade. Jag var helt säker på att William dör. Mitt barn dör!

Nu ligger han och sover.
Frågan är om jag kommer sova?!?!

Det här var värsta dagen i mitt liv. MITT BARN ÄR INTE DÖD! HAN LEVER!! HAN LEVER!!