Varför bygga upp en massa förhoppningar och förväntningar hela tiden. Det frågade jag mig själv igår.
Jag har slitit som ett djur på jobbet hela helgen. Igår jobbade jag 7-21.30 med bara 2 timmars rast.

Alla pratade om mors dag och alla var glada. Många firade.
Vad gjorde jag. Jobbade, liksom många andra oxå gjorde. Så långt fine.

Allt jag önskade när jag kom hem dessa 2 timmar på min rast var att bli lite uppskattad.
Jag hade tillomed dagen före pratat om att jag ville bli lite uppvaktad. Jag hade sagt rakt ut att T kunde ta med barnen ut och köpa mig en liten blomma eller nalle, något från barnen, som de hade fått välja ut själva. (eftersom de självklart inte kan göra det själv kunde man ju tänka att de skulle få lite hjälp med detta.)
Om inte det iaf satt papper och penna i handen på dem o bett de måla en fin teckning till mamma på mors dag.

Jag kom hem från min rast. Möttes av en skrikig unge. Har skrek upplysningsvis under hela min rast.
Jag fick ingenting. Jag åkte och jobbade, kom hem vid 22 och stupade i säng.

Jag fick ingen uppskattning denna dagen. Jag fick säga grattis till mig själv.

Grattis så jävla mycket på mors dag Sara.