Allt jag ser framför mig när jag sluter ögonen är att mitt barn, mitt barn som är okontaktbar, mitt barn som inte andas, mitt barn som blir mer och mer blå.
Jag mår ok utanpå. Men inuti är jag prykiskt misshandlad. Ett nervvrak som är livrädd att mitt barns ska dö.
William är ok. Han har feber och är trött. Natten har varit orolig. Ledsen och febrig.

På sjukhuset i väntan på läkaren




Jag ska jobba ikväll. Tobbe kommer hem vid lunch och löser av.
Jag vill inte lämna honom! (fast att jag vet att han har det bra med pappa)
Imorgon är det min tur att stanna hemma. På onsdag får Tobbe vara hemma. Vi får turas om.
Hoppas han blir bra snart. Våran ögonsten ♥

Tack alla för era värmande ord och tankar här på bloggen och på FB.
De betyder mycket!